Platsen för översättning är dubbelspelet. Den som översätter lever mellan den som skriver och den som läser. Skriver inte, läser inte bara: något annat, en annan plats. Dubbelspelets plats är den där man lär mest. Den som skriver vet inte exakt hur vederbörande gör det han eller hon gör; den som läser når inte heller en så hög grad av medvetenhet; men det gör ofta den som översätter. Ibland tror man sig, liksom den förälskade, vara inuti ett annorlunda huvud: små ben, spiraler, besynnerliga och perfekta mekanismer som fungerar på detta kraftfulla sätt som är så märkligt. Liksom den som blir förälskad söker man tecken i ögonen hos den andre, spår, en tanke, ett skratt, en bristning, något dunkelt. Smörjda hjul, skåror som gnisslar: hur det går framåt och vart, hur det stannar upp. Och resultatet, av vad består blandningarna, i vilka proportioner, var stämmer de överens och hur låter det när de frigör sig. Och tingen, var, hur andas de. Bortom språket är detta modersmål inte mitt. Hitom språket får jag inte göra detta modersmål till mitt. mitt. Och ändå når man fram till något i tonen, i andningen. En camera obscura, några fält i skugga, några djur, skrattet, ett ljus: det är vad man uppnår, och där, nära, allt man förlorar. Mot det egna språket, mot det egna huvudet: ett dubbelspel. Och ändå vara trogen. Trots de tekniska valen, påtagliga himmelsvida skillnader: prioritera det semantiska? Rytmen? Syntaxen? Något av intonationen, vokalfärgen? Behålla rimmen? Söka efter det som låter bäst, efter motsvarande ordlekar? Tillåta sig att vackla? Den som översätter väljer, bestämmer sig för det dåliga som låter minst illa. Överväger: ta in något här, det där precis som det är, som det var, men här, nu; och alltid, vaksamt öga, tvivlet, trohet, vad ger du kraft. Mer eller mindre överraskande vändningar, gnistor, intensitet. Frågorna som finns och som inte formuleras, det undertryckta som lyser igenom, det som tynger utan att synas. Mellan den som skriver och den som läser, ett veck, dubbelspelets plats. I språket talar en kropp: dess kropp är inte min kropp. Hur är de, hurdana var tingen när den som skrev rörde vid dem: beröringens självinneslutenhet. Man skriver med kroppen, för själen är kroppen, med spåren, skåror som skriver in sig i kroppen: det som ljuset lämnar, barnets platser… Förflytta? Överföra? Återskapa? Att översätta: ett omöjligt dubbelliv, camera obscura. Den som översätter misslyckas, och vet mer, läser bättre.

Översättning Ulf Eriksson och Marika Gedin

Jag är en lyckligt lottad författare när det gäller mina översättare. För mig har översättningen något magiskt över sig, jag upphör inte att förvånas över tecknen och ljuden hos ett språk, eller dess syntax, över hur det finner sin motsvarighet i ett annat språk hur invecklat det än kan vara. Mina översättare är magiker som tillåter mig att uttrycka mig på ett språk jag inte kan, varför skulle jag inte känna tacksamhet mot dem?

Litterär översättning är en konst som kräver talang och ansträngning, man översätter inte något hastigt och lustigt, för att översätta en roman räcker det inte med en djup kunskap om både källspråket och målspråket, det krävs också litterär känslighet, kreativitet, intuition och ett stort tålamod. Vad känner jag inför mina översättare? Respekt och beundran. Av anledningar som inte är uppenbara för mig har inte den litterära översättningen det erkännande den förtjänar. Enligt min åsikt borde översättarens namn stå på alla bokomslag tillsammans med författarens namn, i lika stora bokstäver. För en översättning har alltid två författare, den som skriver på originalspråket och den som skriver på målspråket. En dålig översättare kan förstöra en roman, en bra översättare kan förbättra den. Jag har redan sagt det, jag har haft tur. Min roman, La hija del Este, Ana på svenska, har blivit bättre genom att översättas. De goda översättarna är rigorösa människor, de gör sig besväret att kontrollera fakta och citat och be om råd när de tvekar. Genom en dialog med mina översättare har jag kunnat korrigera felaktigheter, felskrivningar, slarvfel i originalversionen, varför den aktuella versionen av min roman nästan är ett verk som vi skapat tillsammans.

Jag är också mycket tacksam för att min svenska översättare Marika Gedin så enträget arbetat för att min roman La hija del Este ska nå en svensk publik. Tack vare hennes envisa uthållighet har vår gemensamma dröm blivit verklighet genom publiceringen av Ana.

Translation is the reason all of us, readers, authors, publishers and agents - love our jobs.

Translation is what makes us feel so deeply proud of what we write, or read, or discover.

I like to think of my literary agency as a way to build bridges made of good literature.

Being an Italian, with a Spanish oriented agency, while living most of my days in Lisbon, makes me feel at home in every place and a foreign everywhere.

I truly believe that translation is the engine of what we do, in every language and to every language.

It's amazing when we see we all are part of the same team: the author, the agent, the publisher, the foreign publisher and the translator. It's the reason I love my job.

Being here is the best way for me to strengthen the agency's relationship with translators and it's a beautiful opportunity to make those bridges even stronger!

En gång läste jag något av min vän och lärare, Andrés Neuman, en spanskargentinsk författare som ledde mina första skrivarkurser, han skrev att den som tror på översättning tror på kärlek. Då var jag 17 år och förstod inte riktigt vad det betydde, men jag tyckte att det lät väldigt vackert, med en skönhet som jag under hela min ungdomstid hade tagit avstånd ifrån. Jag ville inte ha något vackert omkring mig, jag ville bara bli omtumlad, och översättningar brydde jag mig i grund och botten inte om, egentligen inte alls: jag hade praktiskt taget inte publicerat något och att bli översatt framstod som ett tecken på en nästan ouppnåelig litterär prestige som bara förunnades några få framgångsrika författare (vilket det ju också är). Den som tror på översättning tror på kärlek, skrev alltså Neuman någonstans, eller så kanske han sa det till mig på någon bar i min hemstad, hans adoptivstad, Granada, efter något bokprat eller poesiuppläsning som jag blandade ihop med själva litteraturen för när jag var tjugo så var det själva litteraturen, det var livet gjort till konst, som alla kvinnliga och manliga mystiker, kvinnliga och manliga dandyer, kvinnliga och manliga libertiner och kvinnliga och manliga dadaister sa. Idag, när jag tillhör ett gäng översättare från sju språk, vågar jag mig på att utvidga den neumanska maximen: översättning, precis som kärlek, är viljan att göra sig förstådd av den andre trots det enorma avstånd som skiljer alla människor åt. Jag har alltid dragits mer till det oläsbara än det läsbara, tyckt mer om det hemliga än det synliggjorda. Känt mig närmare det dolda än det genomskinliga, helt enkelt. Och i det gäng som jag är en del av älskar vi också på det sättet, och som en av mina andra förebilder, den colombianske författaren Andrés Caicedo, en gång skrev: Vi är många. Säg aldrig hur många.

Att börja översätta en roman, en dikt eller en diktsamling är ofta som att inleda en djup och innerlig relation. En relation som understundom kan påminna om kärlek. Detta tillstånd av kärleksfull nyfikenhet underlättas självklart när man, liksom ofta i mitt fall, själv sökt upp texten som skall översättas.

Efter det första mötet, som väckt mitt intresse och attraherat mig, börjar jag försiktigt närma mig texten. När jag börjat få ett bättre grepp om helheten försöker jag lyssna in rösten bakom orden. Sedan tonfallet, melodin, rytmen. Och när vi väl börjat bli riktiga vänner och jag efter en lång tid av arbete tycker att jag börjat lära känna verket på djupet, är det dags för brutal uppriktighet. En uppriktighet av det slaget som man bara kan visa dem som står en riktigt nära, som man är trygg med, som man känner väl. Denna uppriktighet riktas både mot mig själv och texten jag arbetar med.

Det är då man måste finna en så perfekt balans mellan de olika språkens känsla som möjligt, hitta de optimala kompromisserna, fatta svåra beslut, göra besvärliga val.

När jag sedan inte kommer längre, inte kan lägga till eller dra ifrån något mer, kommer den svåra separationen. Texten måste överlämnas och jag måste överge min kontroll över den. Och försöka att inte bry mig om tankarna som dyker upp, sådant jag kanske borde ha gjort annorlunda, kanske har missförstått…

Som tur är handlar det om en tvåstegs-separation. För det mesta mellanlandar texten hos en redaktör, ögat utifrån, som med sin kunskap och språkkänsla blir räddningen när man blivit blind för sina egna ord. Och sedan, efter den processen, är det äntligen dags för verket att flyga iväg på nya språkvingar, långt bortom både författarens och översättarens kontroll.

Jag har översatt poeter som Gloria Gervitz, Antonio Gamoneda och, nu tillsammans med Marika Gedin, Olvido García Valdés; men i det här sammanhanget skulle jag vilja erbjuda några korta överväganden beträffande ett översättningsprojekt med prosa som blev en smula speciellt, såtillvida som det handlar om en prosa med avsevärda poetiska kvaliteter.

Jag tror att det bland majoriteten av översättare i dag råder enighet om att översättningskonsten inte bör betraktas som en sekundär eller parasitär aktivitet, och inte heller som något "nödvändigt ont", utan som en kreativ verksamhet med egenvärde. Under mitt nu fullbordade arbete med att skapa en svensk version av romanen Volverás a Región (Du kommer åter till Región), av Juan Benet (1927-1993) fick jag möjlighet att utröna i vilken bemärkelse översättandet skulle kunna utgöra en sådan kreativ syssla i egen rätt. Jag sällade mig då till en tradition gällande översättningspraxis som har sina moderna rötter i essän "Översättarens uppgift" av filosofen Walter Benjamin, en tradition som väl summeras i titeln på en essä av den svenske forskaren Lars Kleberg: "Översättaren som skådespelare". Där kontrasterar Kleberg ett "genomskinligt" översättningsideal – förkastat av honom – mot ett ideal som "vill göra språkets språklighet tydlig" genom att låta källtextens stil och retorik påverka måltextens språkliga substans.

Som välkänt är, innebär Benets stilsträvan i hans stora roman ett flertal utmaningar.

Poeten och kritikern Pere Gimferrer sammanfattade i en recension (i tidskriften Papeles de Son Armadans, 1969) dessa utmaningars art: "Vid ett första närmande kan boken överraska med sin svårighetsgrad. Man kan frukta att det inte råder någon brist på läsare som finner det påfrestande att övervinna detta initiala hinder. Stilen är komplex, utstuderad intill den avsiktliga förkonstlingen, rik på syntaktiska och lingvistiska exotismer. Den extrema, ibland helt egenartade adjektiveringen, periodens längd och komplexitet, den avsiktliga tillgjordheten hänvisar till ett välkänt släkte av författare: det handlar, med nödvändiga förbehåll, om Poes, Conrads, Faulkners och Malcolm Lowrys klimat...". Gimferrer konstaterar också att på handlingsplanet erbjuder texten ett slags olösbart pussel, ett berättande av respektingivande täthet som sluter sig kring sin egen hemlighet under det att det stora temat utarbetas och den berättade världens förfall och utplåning sätts i scen.

För att skapa en svenskspråkig stil med kapacitet att ta emot något av denna energi var det nödvändigt att bete sig som ett slags förrädare i förhållande till dagens i vårt land rådande stilideal. Det var nödvändigt att "tänja" syntaxen och i viss mån återknyta, givetvis utan att gå för långt, till latinskolornas retorik, övergiven sedan mer än ett sekel i vårt land, och att därvidlag dessutom låta mig inspireras av ett antal samtida författare som odlar en liknande stil: Julien Gracq, Claude Simon, Le Clézio, László Krasznahorkai, Cristoph Ransmayr, Juan José Saer, och även enstaka svenskar som Birgitta Trotzig eller Lars Gyllensten. Det var, för att summera, nödvändigt att etablera en stilistisk och retorisk förståelse innan arbetet inleddes, detta för att begripa, inte bara vad Benet egentligen sade, utan också vad han ville åstadkomma med sitt sätt att säga det. Att mer eller mindre i blindo kasta sig in i denna text hade varit en satsning dömd att misslyckas på grund av förhastade beslut att förenkla syntaxen, onödigtvis ändra ordföljden, göra syftningarna mer "svenska" osv. Det gällde tvärtom att i målspråket (åter)skapa en värld, en katastrof (framför andra av mindre omfattning det spanska inbördeskriget, vilket iscensätts i det imaginära landskap som kallas Región) och en röst, den orkestrala rösten hos Juan Benet som sade i en intervju: "Glöm inte att skrivandet är ett sätt att säga att du inte förmår skapa musik." Det har varit ett äventyr och en njutning att åtminstone försöka närma sig detta på mitt eget språk.

Det tycks ha uppstått en ny våg av erkännande i samhället för översättarnas arbete. Kanske handlar det bara om en ny insikt, snarare än att man verkligen värdesätter det. En blandning av förvåning och villrådighet inför avslöjandet att det bakom verken av den senaste poeten som tilldelades Nobelpriset, den allra hetaste och briljanta bästsäljaren från Asien eller en klassisk författare som återupptäckts av en tongivande kritiker faktiskt finns en översättare. Ja, någon som har besvärat sig om att tillgängliggöra ett verk som annars skulle ha varit obegripligt. Bättre sent än aldrig, och varje framsteg är verkligen välkommet, men det är ändå otillräckligt för ett arbete som är så viktigt och avgörande för den litterära kvaliteten och kulturen inom ett språkområde.

Det är samtidigt paradoxalt att denna våg uppstår under en tid av explosiv teknologisk utveckling, då de digitala verktygen underlättar direktöversättning och har gjort den ögonblicklig och tillgänglig för alla, bara ett klick bort. Den här mekaniseringen och standardiseringen av översättning har emellertid synliggjort den skicklighet, exakthet och noggrannhet som en översättare lägger ner i sitt arbete. Det har blivit uppenbart att översättaren är en oundgänglig del av världslitteraturen och att det i nuläget inte finns något som kan mäta sig med översättarens arbete, hur många algoritmer och maskiner man än har tillgång till.

Seminarium som det här visar vägen och stärker det nödvändiga arbetet för att återupprätta och synliggöra en yrkesgrupp som ständigt riskerar att undervärderas.

För mig är begäret passionens instinktiva ingivelse. Översättarbegäret, tror jag mig minnas, var en ingivelse, begäret att förstå det okända, det som ett annat språk avslöjar… Ja, nu minns jag: ett annat språk som ändå inte var mig helt främmande; en gnista, en tanke, en bild, en rysning… Franz K:s Die Karlgasse/Karlsgränd, Samuel (Beckett) All that fall/Alla som faller, Die Nachtwache des Bonaventuras, XY, Moi, Pierre Rivière…/Jag, Pierre Rivière… Ja, så var det, jag drevs av ett begär av att översätta